Känner mig dålig, men ändå bra. Från och med på tisdag blir det stallet för mig, jag måste, enda stället jag mår bra. Men just nu har det varit för dåligt, kanske inte syns utan på, men med nattliga samtal till akut psyk och depressionens händer över mina axlar så har den senaste tiden varit ett rent helvete. 
All stress, allting. 
 
Men jag känner mig som att jag ska sätta mig själv först, det som jag tycker om och det som får mig att varva ner, skritturer i skogen, bara kramas och pussa på hästen, bara klappa på honom får mig känna sinnesfrid, men när allt är mörkt, har jag svårt att se ljus, att sätta det som egentligen ska vara först först. Allting har varit en kamp och har bara inte orkat något. Ingenting. 
 
Men jag känner att vägen tillbaka är genom den som förstår utan att säga något, utan att döma, allting finns där, jag måste bara finna ork till att ta mig dit. Men jag känner det nu, det är dags, dags att ta tag i det underbara, det enda jag kräver, det bästa som finns.
Äntligen så kan jag bara släppa allt för ett tag, äntligen så kan jag bara vara jag.
 
Förevigt älskar jag dig, föralltid.
Kommer aldrig kunna tacka dig för allt du gjort för mig, aldrig. Du är det bästa jag har!
 
/ Johanna