Tänker tillbaka i tiden, för 3 månadersen var allt så perfekt och allt var bra. Jag hade värdens bästa häst som alltid fanns där och lyssna, som alltid fick mig på bra humör i dom mörkaste stunderna. Som ändå fick mig att gråta av lycka när jag som mest bara ville lägga mig ner och dö. 

 

När jag nu kommer ut till stallet finns det längre ingen som kommer gnäggades i hagen emot mig för att kela, ingen som jag bara kan komma ut till och allting känns mycket lättare. Nu när jag kommer ut blir ögonen tårfyllda och det känns bara fel att åka ut till stallet när du inte längre finns kvar där. Men vad ska man göra? Dom andra hästarna måste tas hand om, men det är så sjukt jobbigt, ser ingen glädje i att ens bortsa en annan häst, eller att hoppa upp barbacka och bara skritta runt, ta ett ordentligt dressyr pass på banan eller bara rida ut i skogen och ha roligt. Det finns ingen glädje i det längre. 

 

Har beställd hem en massa bilder genom åren på Molnia, men även dom andra hästarna som ska sättas upp på ett eller annat sätt. Några ska ramas in och sådant. Min älskade häst kommer alltid att finnas med mig, och kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta som ingen annan kan ta! Min terapi och den ända som förstår och gör mig glad utan att säga ett ord ♥

 

/Sanna