Ja vart ska man egentligen börja? Vi fick 4 år och 10 månader tillsammans, det är helt sjukt att tiden gick så fort. Minns så väl den dagen jag tog modet till mig och ringde Marianne och frågade om jag fick börja, visst det var inga problem. Provridning samma kväll, Minns så väl när jag och mamma kom in med bilen på parkeringen och jag såg hästarna och stället framför mig. Tänkte hjälp vad har jag gett mig in på?
Jag fick välja mellan Storm eller Molnia. Jag hade då blivet "lärd" att fjordingar inte var några "hästar" och hade fått det intjatat i huvudet under nästan ett år så det var ju ett självklart val att jag då tog Molnia. Första passet kändes skit, jag bara satt och drog henne i munnen och sparkade med skänklarna.
Visste inte alls om jag ville fortsätta eller inte, men kunde häller inte säga nej. Jag kom ut några gånger och red efter det och jag blev mer och mer fäst vid Molnia när jag lärde mig rida på nytt och kom på lite hur hon funkade.
Visste inte alls om jag ville fortsätta eller inte, men kunde häller inte säga nej. Jag kom ut några gånger och red efter det och jag blev mer och mer fäst vid Molnia när jag lärde mig rida på nytt och kom på lite hur hon funkade.
Efter ca. två månader så sa jag direkt, att den dagen jag inte längre rider Molnia, den dagen ska jag sluta! Hon var den jag ville rida, hon var så mysig och personligt. Trodde aldrig jag skulle fästa mig vid henne men det gjorde jag.
Första bilderna som togs på oss, första gången jag var hästvakt, och kära Mirjam va fotograf ♥
Hösten gick förbi och jag fortsatte att rida nästan varje dag, oftast med Marianne till en början, fick mycket hjälp och tränade endel. Men efter hand så började jag också att rida själv mer och mer, jag kommer ihåg det att jag tyckte det var underbart att rida själv, eftersom att jag inte hade någon som tjatade på mig eller tryckte ner mig om jag gjorde minsta lilla fel (inte Marianne som gjorde det alltså!) Men tyckte det var lika kul att rida ut med Marianne så man fick sällskap ibland också haha!
Vintern gick förbi och det hände inget speciellt under vintern, hästvakt, och red som vanligt. Våren kom och gick, sommaren började närma sig, följde med Marianne och Cleas på en Riksutställning, Molnia följde med, och jag fick leka skötare för henne där, ååh vackra häst ♥
Ett år hade nu redan gått, och mycket hade vi hunnit med under den tiden, mycket skratt. Men nu hade jag verkligen lärt mig Molnia och hur jag skulle rida henne. Så började satsa lite mera i hoppningen då det var det som jag tyckte var roligast. Till en början fick jag knappt över henne över en bom, (jag som var nervös och rädd) men efter några månader gick det hur bra som helst, nu var det bara höjden för mig som spökade. Blev det över 50 cm så vågade jag inte mera. Men fortsatte att träna på under hösten tills vintern kom, då blev det alltid mera uteritter i snön och nästan alltid liiite mindre ridning än på sommare, våren och hösten. Men vintern gick över den med och det blev vår igen, började ta upp hoppningen igen, men insåg att jag ville kunna rida henne fint i hoppningen och att jag måste börja träna mycket mycket mera dressyr än mot vad jag gjorde. Så det blev mycket dressyr jobb ett tag där istället. När sommaren började närma sig så blev det mycket uteritter och sådant med Julia och bort mot deras skog. Vi byggde ofta upp hinder i skogen och hoppade, det var minnen det!
Här var käraste Felicia fotograf.
Till hösten sen så tog jag verkligen tag i träningen ordentligt, jag visste vad jag kunde och jag fick mycket hjälp av Julia som många gånger stog och tjatade på mig. Hoppningen var det längre inga problem med, dressyren började ta sig bra och det gick bara bättre och bättre, man såg en tydlig utveckling då det såg mycket bättre ut dressyrmässigt, Molnia hade en bättre form och jag hade en bättre sists än vad det var ifrån början. Men vi hade fortfarande mycket jobb framför oss, men vi hade kommit en bra bit påvägen.
För två år sedan så började även Johanna här på stallet, det var mycket uteritter och mycket lugnt det året, visst vi hade våra galna uteritter och crazy ridpass haha! Men för det mesta så var det lugnt det första året, det hände inte så jätte mycket utan det fortsatte precis som förut, många fina uteritter med Johanna och Storm, galna rejs i skogarna (som inte va meningen från vårt håll, pigga hästar haha) mysiga snöritter och djupsnö och hästarna verkligen fick jobba. Mycket arbete i från marken, NH träning, Longering, lerdarksapsövningar osv. Ja ett mysigt år helt enkelt.
På våren sen så började jag arbete Molnia ordentligt igen och ta upp dressyren och hoppningen. Och tro minsann att allt slit satt kvar, vissa dagar var jobbigare än andra och få henne rund, eller få till fina språng, medans vissa dagar gick det utan några som helst problem. Molnia litade 100% på mig det märktes lång väg och jag litade på henne till 110%
På våren sen så började jag arbete Molnia ordentligt igen och ta upp dressyren och hoppningen. Och tro minsann att allt slit satt kvar, vissa dagar var jobbigare än andra och få henne rund, eller få till fina språng, medans vissa dagar gick det utan några som helst problem. Molnia litade 100% på mig det märktes lång väg och jag litade på henne till 110%
Förra året var ett riktigt bra år tillsammans med Molnia, mycket träningar och fick mycket hjälp ifrån kära Mirjam. Hade dels Molnia uppe hos Mirjam under ca. 2 veckor på kinnekulle, var och badade tillsammans för första gången (ja och molnia) mycket backträningar, mysiga uteritter och vi helt enkelt bara njöt och båda var glada att få vara där uppe!
När vi kom hem där ifrån så blev Molnia tyvärr skadad och fick vila i någon vecka innan vi satte igång henne igen. Men hon hade förtjänat sig en vila efter två intensiva veckor hos Mirjam hehe.
När hösten kom sedan så var jag även med på en terrängträning på ridskolan, vilket var super kul och mycket lärorikt. Man lärde sig endel och fick hjälp med det man behövde. Visst blev det en avramling från min sida haha, men det var inget stort. Hade hoppat samma hinder några gånger och sen helt plötsligt så var det jätte farligt att hoppa de nästa gång och då va inte matte riktigt berädd ;)
När vi kom hem där ifrån så blev Molnia tyvärr skadad och fick vila i någon vecka innan vi satte igång henne igen. Men hon hade förtjänat sig en vila efter två intensiva veckor hos Mirjam hehe.
När hösten kom sedan så var jag även med på en terrängträning på ridskolan, vilket var super kul och mycket lärorikt. Man lärde sig endel och fick hjälp med det man behövde. Visst blev det en avramling från min sida haha, men det var inget stort. Hade hoppat samma hinder några gånger och sen helt plötsligt så var det jätte farligt att hoppa de nästa gång och då va inte matte riktigt berädd ;)
Hösten fortsatte att gå och vintern kom, jag och Johanna körde på våra trevliga uteritter i snön och bara njöt, förutom när vi fick skotta oss fram till stallet och skotta ut hästarna på morgona för det hade snöat igen så haha..
Men uteritterna var riktigt kul, likaså när vi bara skritta runt på ridbanan o djup djup snö och man verkligen kände hur hästarna fick lyfta på benen och verkligen ta i.
Våren kom och jag började ta ner Mirjam för att få hjälp med träningen med Molnia. Vissa tränignar gick bra, vissa helt åt helvete. Men man lärde sig alltid någonting, om det så var en lite sak som att hålla händerna rätt så kom det in i huvudet.
Några veckor efter sista Mirjam träningen tog jag en paus ifrån ridningen någon vecka, men sedan var jag igång igen, och allt flöt på. Hoppningen gick super och dressyren lika så, hon var så fin jämt, vissa stunder gick det inte alls men då hittade vi på något annat och fortsatte sedan med det som inte gick efter ett tag.
Våren kom och jag började ta ner Mirjam för att få hjälp med träningen med Molnia. Vissa tränignar gick bra, vissa helt åt helvete. Men man lärde sig alltid någonting, om det så var en lite sak som att hålla händerna rätt så kom det in i huvudet.
Några veckor efter sista Mirjam träningen tog jag en paus ifrån ridningen någon vecka, men sedan var jag igång igen, och allt flöt på. Hoppningen gick super och dressyren lika så, hon var så fin jämt, vissa stunder gick det inte alls men då hittade vi på något annat och fortsatte sedan med det som inte gick efter ett tag.
Det skulle vara du och jag livet ut, vi lovade varandra. Jag älskar dig min vackra tjej, hästen som alltid har funnits där och fått mig glad när jag kommit ut och gråtit så har du alltid torkat bort mina tårar och fått mig att le. Vem ska jag nu komma ut till när jag mår dåligt? Min bästa vän är borta ifrån mig, jag kommer aldrig mer få se dig igen. Hjärtat är i tusen bitar, helt förstörd, min fina fina tjej, det skulle alltid vara du och jag. 4 år och 10 månader tillsammans med värdens underbaraste häst. Jag kommer aldrig någonsin sluta älska dig, saknaden är enorm av dig min vackra vackra häst, hoppas att du får det bra i Tenhult hjärtat. Men det hjälper inte att veta att du kommer få de bra, jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Vet inte vart jag ska ta vägen, min bättre halva är borta ifrån mig och jag kan ingenting göra. Tårarna bara rinner, för några veckor sen var allt precis som vanligt, och jag satt på din rygg och alla problem bara försvann och det var du och jag emot värden. Men nu är allt borta, på en sekund så förändras hela ens liv, du var den som fick mig att må bra, du var den som fick mig orka kämpa i svåra stunder, min bästa vän glöm aldrig av att jag älskar dig mer än allt annat ♥
Tänker på dig hela tiden, drömmer om dig på natten och hoppas att det bara var en lögn, att du kommer att stå i stallet när jag kommer ut, men det kommer aldrig mer hända. Min fina tjej, saknar dig så det gör ont. Det kommer bli svårt att vara glad nu när du är borta..
Det var den värsta dagen i mitt liv när jag fick detta beskedet. Nu går vi åt varsitthåll efter 4 år och 10 månader tillsammans. Du är min största kärlek, hoppas att vi en dag kommer att ses igen, vackraste Molnia ♥
/Sanna