Det är dom såkallade ilskna hästarna som en gång i tiden har lärt mig att dom egentligen bara är osäkra. Jag har alltid varit den som har fått rida hästar som ingen annan har velat rida på grund av en eller annan anledning. En häst som tog mitt hjärta med storm var min kära Hektor. Som jag till en början var rädd för. Första gången jag skulle rida han, han högg mig i armen, han var arg, bakåt strukna öron och sparkade. Man var tvungen att vara extremt varsam och noga. Var tillbedd att ställa upp han i duschspiltan för att inte bli skadad om ja skulle göra iordning han i boxen. Jag var rädd för hästen. Jag visste att han var enormt seg och hade sett han gå lektion några gånger tidigare. 
Men jag gjorde som jag blev tillsagt, gjorde iordning han i duschspiltan, blev biten en o annan gång i armen, han sparka några gånger. Jag hoppa upp och red, åtminstonde försökte jag komma framåt. Fort gick det ju verkligen inte. Tänkte att herregud, detta kommer aldrig gå. Men red han 3 gånger till och sen var jag fast. Jag lärde mig att han inte var arg. Han var bara enormt osäker och trodde han skulle få stryk. Jag fastna för den hästen, jag red han i 2 år konstant hela tiden. Med tiden som gick så lärde sig också Hektor att jag inte ville han något illa. Jag kunde efter några månader göra iordning han i boxen, lös utan att han gjorde någonting. Nu var det bara sadlningen som han gjorde lite utfall emellanåt men inget mer, ibland när det gick förbi någon. 
Jag lärde mig att rida han, och få fram honom. Jag lärde mig att få honom tycka att det var kul. Kommer så väl ihåg den gången han vägrade gå fram för skänkeln, hade både sporrar o spö, ridlären sprang efter för att få honom att göra en skänkelvikning i trav. Men han bara kickade och spakrade hela tiden. Tillslut sa min ridlärere till mig att jag skulle "rejsa" av han några varv runt spåret. Och herregud vad kul han tyckte det var när han insåg att han faktiskt fick springa utan att jag skulle skälla på han. Öronen spetsad rakt framot och några bocksprång av glädje kom. Kommer såväl ihåg att jag grät av lycka när jag kände att hästen faktiskt började lita på mig och att han faktiskt tyckte det var kul och inte bara tjurade. 
Jag började såsmåning om att ta med han ut på uteritter som vi hade med några i "usek" som jag var med i på den tiden. Kul så kul han tyckte det var att komma ut och galoppera fritt på gröna ängar och grusvägar. Han tyckte det var så kul, bockade och gasade på ännu mera, studsade av glädje och kunde aldrig skritta, öronen rakt spetsade framåt. Åh vad det kändes i hjärtat att se honom ha kul och att han faktiskt trivdes med mig på ryggen, att han faktiskt litade på mig!
 
Det är extremt vitkigt att skapa en god kontakt med hästen och att skapa en god relation så att hästen vågar lita på sin ledare. Så skapa en god grund och visa för hästen att den kan lita på dig och att du inte vill göra den illa!

/Sanna
 

Det krävdes nästan ett år för att han skulle våga lita helt på mig och faktiskt kunna ha öronen framåt helt lös i boxen. kan lova att så mycket har jag aldrig gråtit av lycka som när min älskade Hektor var glad och vågade lita på mig. Han lät mig i slutet göra vad jag ville hos han. Kunde oftast sadla han helt lös utan att han försökte hugga mig, han vände oftast bara på huvudet och kolla vad jag gjorde och sen var det inget mer med det. Ååh älskade häst, vad jag saknar dig ♥