Ibland när jag är ute och rider så märker jag av min egna rädsla. Rädslan för att misslyckas, för att ramla av, för att verka dålig som ryttare, bara rädslan för hästen, rädslan för att göra fel, rädslan för allt kommer återigen och tar över ens psyke och allt blir kaos. Jag hatar känslan av att känna att man nästan är rädd för hästen, fast man egentligen är rädd för sig själv. Att man är rädd för att göra fel, allt bara brister, hoppar av och går bredvid hästen och brister ut i gråt. Gråter ett tag och reflekterar över varför det blev såhär, varför jag låter rädslan tar över mig och styra över mig. Varför gör man det? Eller det kanske bara är jag som får sådana attacker? Tyvärr blir det allt oftare, ibland sitter jag kvar på hästen och ibland måste jag hoppa av. Rädslan tar över för att göra fel, för att skada hästen. Jag vågar liksom inte rida för utifall att jag skulle göra fel och misslyckas.
Vet att man lär sig av sina misstag, men ändå blir jag så rädd, jag vågar liksom inte rida, rädslan tar över psyket på mig och börjar styra tills jag själv har fått reflektera och funderar på varför detta händer, om jag överhuvudtaget gjort något fel eller om jag bara får sådana tankar och panik och låter rädslan ta över. Det kan hända mitt under en uteritt, (som igår t.ex.) hästen blir pigg och vill absolut inget ont utan vill bara framåt och efter dom andra, men det är jag som vägrar låta hästen gå framåt för den stressar upp sig. Jag får panik och vågar inte rida mera. usch usch usch, detta är hemskt!
/Sanna
